Sociologi, religion och postmodernism
Jag studerar sociologi. Vad är det? Jag vet inte. Vad gör en sociolog? Jag vet inte. Sociologi handlar om relationen mellan människan och samhället. Är det individerna som styr samhället eller tvärtom? Hur fungerar organisationer, grupper och sociala rörelser? Varför begår människor självmord? Hur ser arbetsfördelningen ut i ett samhälle? Vad styr människans handlande? Vad definierar en familj? Hur kan man förebygga brottslighet? Nu listar jag främst sådant som de gamla sociologerna intresserat sig för och utvecklat sina teorier kring. Det är helt enkelt för att jag inte vet vad sociologi är eller vad en sociolog gör. Som biämnen har jag religionsvetenskap och sen möjligtvis privaträtt. Vad är nu kopplingen då? Jo, människor. Utan människor existerar ingen religion, i varje fall inte i studerbar form, utan människor existerar ingen juridik och ingen lag. Om jag har förstått det rätt behövs det människor för sociologin också.
Religionssociologi fascinerar mig. Ta till exempel Durkheim. Vid religionsutövning är det i själva verket samhället som dyrkas av dess medlemmar. Jag kopplar det till Miyavis NOWHEREGOD som översatt blir något i stil med: "What you believe in isn't god, what I believe in isn't god, what you believe in is yourself". Religionssociologiskt tänkande tilltalar av den orsaken att man lyckas framställa religionen på ett ateistiskt sätt utan att för den skull göra det hela till en arrogant och vetenskaplig motreaktion. Inte heller faller man i diket för att beskriva allt i sociala termer, trots att det kanske borde vara de gamla sociologernas syfte. Nej, det är en vacker framställning som varken smörar till det med sociala fakta eller fryser ner världen med rationella framföranden. Då sociologin dykt upp i religionsvetenskapen är det ofta i samband med sekulariseringen eller hur nyandlinghet beskrivs som "religionens sista andetag".
"Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta (och denna nolla) inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått status i mänsklighetens historia" - Weber
Något annat som fascinerar mig sociologisk postmodernism och postmodernistisk sociologi. Idag har jag läst om detta. Med andra ord har jag läst om människans död och verklighetens försvinnande. Kvarlevorna av en naiv modernitet med en framtidstro. Människans hyperverklighet och vår ovisshet om en naturlig kroppsform. Jag har klagat över kulturens homogenisering och det amerikanska. Transnationell massproduktion och globalisering. Ett motsägelsefullt samhälle, permanent osäkert. Ibland är det skrämmande hur väl jag tycker att dessa termer och teorier passar in på min vardag, som en förklaring till min inre död. Du har ingen verklighet utöver din individuella symboliska värld, det enda ditt yttre ger uttryck för är vem du är i just den här stunden. Du sitter passiv och tar emot omgivningens intryck, men är dessa intryck verkliga om de inte finns. Du saknar sammanhang. Ingenting finns utom dig. Född årtionden tidigare hade jag inte behövt axla ansvaret för mig själv, jag hade varit modern.
